Simson

Simson lärde mej att älska katter. Han dök upp i mitt liv i augusti 1996, sju veckor gammal (han borde ha varit tolv veckor) och på tok för ung för att lämna sin mamma. Detta medförde att han snuttade på hår och en fårfäll, men det gick över när han blev äldre.
	Han hade till att börja med gröna ögon, men när han blev större blev hans ögon gula. När han var liten hade han också en svag tabby-teckning, som vuxen var han glänsande svart från topp till tå.
Simson mötte alltid matte vid dörren när hon kom hem från jobbet. När man duschade låg han ovanpå badrumsskåpet och tittade in över duschdraperiet. Hans favoritlek var att hetsa någon till att jaga honom, och sedan springa runt i huset så att trampdynorna tjöt mot parketten.
	Simson gillade också att jaga, han jagade både leksaksmöss och riktiga möss. Han hörde på oss om det hade kommit in en insekt i huset som vi var rädda för, då kom han och tog den. Det gick inte att lura honom.
På nätterna ville han ha möjlighet att övervaka sitt revir, vi släppte motvilligt ut honom. Vid tre tiden brukade han hoppa upp på balkongen utanför vårt sovrumsfönster. Då vaknade jag och släppte in honom.
Simson blev påkörd natten den 17 november 1998, han dog direkt. Så som det kändes när jag hittade min älskade katt i ett dike, vill jag aldrig känna igen. Hade han inte varit id-märkt hade jag inte vetat att det var han. Simson var min sista utekatt. Han blev 2½ år, precis enligt genomsnittsåldern för en utekatt. Simson kom ofta hem med bit- och rivskador. En gång blev han förgiftad (troligtvis vattnet i vår utedamm) och fick ligga med dropp på djursjukhuset i ett par dagar. Jag hade iallafall vett nog att hålla honom försäkrad, id-märkt och vaccinerad. Simson kommer alltid att ligga varm och spinnande, på en trygg plats i mitt hjärta - tills vi möts igen. Två dikter som tröstar: Regnbågsbron Don't stand at my grave